Northvolt sågs länge som en symbol för Europas gröna framtid, men i verkligheten dolde sig betydande risker under ytan. Deras fall är inte bara en berättelse om ett enskilt företag, utan en påminnelse om vad som står på spel när information om kritiska risker inte når marknaden. Transparens är inte en kostnad, det är en förutsättning för en fungerande kapitalmarknad.
Sveriges största företagshaveri efter en lång dödskamp verkar nu vara ett faktum. Northvolt står inför konkurs, och totalt riskerar mer än 8 miljarder dollar från långivare och investerare att gå förlorade. Men hade denna kollaps kunnat förhindras om CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) hade varit fullt implementerat?
CSRD:s implementering har nu delvis bromsats, och flera delar av regelverket har skjutits upp. Kritiken har dock varit nästintill obefintlig i det offentliga rummet, de som haft invändningar har sällan sett någon fördel med att öppet ifrågasätta CSRD. Istället har kritiken skett i form av lobbying under ytan, vilket har bidragit till att stora delar av implementeringen försenats. Hållbarhetsrapportering har länge setts som en växande byråkratisk börda bland många ledningsgrupper, styrelser och ägare, något som tynger företag och riskerar att hämma tillväxtmöjligheterna relativt konkurrenter från USA och Kina. Men vad händer när bristen på insyn blir den verkliga kostnaden? Northvolt är inte bara en historia om en enskild företagskollaps, det är en symbol för ett systemfel där bristen på transparens gör att investerare blint kastar miljarder på bolag som visar upp de rätta ambitionerna men inte har tillräckligt med verklig substans.
I åratal har Northvolt hyllats som Europas framtid inom batteritillverkning. Politiker, investerare och näringslivet har stått i kö för att positionera sig bredvid den gröna revolutionens flaggskepp. Men bakom kulisserna fanns produktionsförseningar, säkerhetsproblem och ett farligt beroende av kritiska leverantörskedjor. Dessa problem var kända internt, men doldes effektivt för externa intressenter. Trots enorma kapitaltillskott från tunga institutionella investerare och offentliga garantier saknades en öppen och detaljerad rapportering kring företagets faktiska utmaningar.
Hade CSRD:s krav på hållbarhetsrapportering varit implementerade tidigare, skulle dessa varningssignaler ha blivit offentliga långt innan bolaget brände miljarder på vad som i efterhand verkar ha varit ett hopplöst projekt. Regelverket handlar inte bara om klimatpåverkan, utan också om att identifiera riskexponering, bolagsstyrning och synliggöra arbetsmiljöfrågor. Om Northvolt hade tvingats redovisa sina produktionsutmaningar, sitt beroende av kinesiska leverantörer och återkommande säkerhetsincidenter, hade kapitalmarknaden tvingats ta ställning till företagets verkliga hållbarhet, både finansiellt och operationellt. Investerare, långivare och garanter hade kunnat reagera i tid, och företaget hade eventuellt tvingats ta itu med sina strukturella problem innan det blev för sent.
Men istället har diskussionen kring hållbarhetsrapportering och CSRD framförallt handlat om miljö- och klimatmål. Det har reducerats till en fråga om koldioxidavtryck och energieffektivitet, medan de fundamentala aspekterna av hållbart företagande, riskhantering, governance och finansiell stabilitet, ofta hamnat i skymundan. Men transparens inom dessa områden är avgörande för att skapa företag som är långsiktigt hållbara, både ur ett affärsmässigt och investerarperspektiv. Northvolts kollaps visar att bristen på sådan information kan leda till missbedömningar och enorma kapitalförluster.
Det är förståeligt att många företag är skeptiska till regleringen med argument om att den skapar onödigt krångel. Men när en enda företagskollaps i Sverige riskerar att kosta investerare och långivare åtta miljarder dollar, blir frågan om vi har råd att ignorera riskerna. För att undvika fler fall likt Northvolt kan en mer omfattande hållbarhetsrapportering vara en nödvändig kostnad, ett sätt att balansera risken och skapa en mer förutsägbar investeringsmiljö. Northvolt visar att verkliga förluster uppstår när informationsasymmetri gör att investerare saknar underlag för att fatta rationella beslut.
Den senaste tidens utveckling har också satt press på EU:s implementering av CSRD, som nyligen skjutits upp med två år. Det innebär att stora företag som ännu inte omfattas av den första vågen av reglering nu får ytterligare tid att förbereda sig.
CSRD är långt ifrån perfekt, och det finns giltig kritik mot dess omfattning och de ökade administrativa kostnaderna för företagen. Men dess kärnsyfte, att skapa större transparens kring affärskritiska risker, är i grunden positivt. Hade vi haft tydligare krav på redovisning av risker, beroenden och operativa utmaningar, hade kanske Northvolt aldrig kunnat nå denna punkt. Att skjuta upp eller försvaga dessa krav innebär att vi riskerar att skapa fler ”Northvolt-händelser”. För politiker och näringsliv borde frågan inte vara om CSRD behövs, utan hur det kan implementeras på ett sätt som faktiskt stärker företags och investerares långsiktiga hållbarhet.
